Sydsvenskan 9/10-2020
Nino Rota-konsert driven av entusiasm och kärlek
Alexander Agrell har hört gruppen La Strada på Palladium.
Alexander Agrell
La Strada
KONSERT · FILMMUSIK. Palladium, Malmö, 8/10.
Så skulle det bevisas igen — en konsert kan vinna hur mycket som helst på att musikerna berättar om det som de spelar och släpper fram sin stora entusiasm för musiken.
Givetvis har Nino Rotas berömda filmmusik sina medhavda kvaliteter. Och den svenska kvintetten La Strada gjorde ett fint jobb, med snygga arrangemang. Men inte skulle man gått hem såpass nöjd i torsdags ifall inte initiativtagaren och Italienfantasten Peter Nylander demonstrerat sådan bubblande glädje och Rotakärlek i sina mellansnack och presentationer, fulla av kul anekdoter och historiska fakta.
Det var två hundraåringar som tussades ihop här — Federico Fellini och Palladium, passande nog en biograf från början. Nylander & co fokuserade till stor del på Nino Rotas musik till Fellinirullar: ”La dolce vita”, ”Amarcord” och ”8 1⁄2”. Naturligtvis fick vi en portion från ”Gudfadern” också. Och frågan är om det finns soundtrack som skulle funka bättre än Rotas på en renodlad konsert.
Till skillnad från mycket annan funktionell filmmusik kan Rotas kompositioner stå på egna ben. Och paradoxalt nog ser man då själv bilder ur filmerna på sin inre duk. Tala om att både ha celluloidkakan och äta den.
Spelet från Nylander, Lisa Långbacka, Svante Henryson, basisten Ingrid Schyborger och trumslagaren Peter Danemo gav låtarna liv med hjälp av sin precision och fingertoppskänsla för olika nyanser och stämningar. Att höra musiken bildlöst underströk också hur effektivt Nino Rota lånade från diverse musikstilar, inte minst romsk musik och klassiker som ”Humlans flykt” och Chatjaturjans ”Sabeldans”.
Kompositionerna byggdes ut med solon av framför allt Peter Nylander och Svante Henryson. Nylander är en utmärkt jazzgitarrist, vilket satte extra ljus på Rotas egna jazzinfluenser, och Henryson skapade gärna också violinvibrationer högt upp på cellon och kom med laddade och rappa inpass.
Ett av de kanske starkaste intrycken från konserten var hur mycket Nino Rota kunde göra och uttrycka med bara få toner. Och hur skicklig han var på att, liksom Fellini, förena olika känslor i samma stund, alldeles särskilt melankoli och ljus sorglöshet.